Sådana synpunkter driver vänstervinden i Sverige. Kritiken går mest bestämt mot kärnområden där det finns privat konkurrens, som skola eller sjukvård. Och perspektiven blir inte sällan ensidiga – stora problem i kommunala skolor eller landsting förbigås snabbt, medan mindre problem i privata skolor eller vård läggs under lupp.
Tanken är nu, att offentligt skött verksamhet på något sätt skulle vara ”demokratisk”, medan privat skulle vara ute efter att göra vinst, något som antas ge dåliga resultat. Idealiseringen av statlig och kommunal byråkrati är väl det första problemet i dessa teorier, som hyllas mer ju längre åt vänster vi ser. Problem finns i den privata ordningen, det perfekta finner vi i den politiska ordningen.
Tanken att strävan efter vinst skulle korrumpera en verksamhet är en lika återkommande som felaktig tanke. För att en verksamhet ska kunna upprätthållas på lång sikt, måste den vara lönsam, ungefär i nivå med annan användning av kapital. Den absolut övervägande delen av all kapitalistisk verksamhet stämmer med den bilden. Mycket litet ger temporära övervinster och ännu mindre innehåller direkt destruktiva beslut.
Praktiskt taget alla i ett samhälle är beroende av att vinst skapas i ekonomisk verksamhet. Även löntagarna. En löntagare har ett jobb därför att företaget går bra. Den som sparar i bank får ränta därför att banken lånar ut till företag som går med vinst. Den som tar ut pension är i grund och botten rentiär – han lever på räntan av det kapital som byggts upp under det yrkesaktiva livet. Den som sparar i aktier – en majoritet svenskar – får en större inkomst om företagen gör en större vinst.
Och här blir det väl tydligt. Den som sparar i aktier skjuter till kapital för att stödja en viss (eller allmän) ekonomisk verksamhet. Han riskerar naturligtvis att förlora allt, om de företag han stödjer går dåligt, inte ger vinst. Men han hoppas att det ska gå bra och att han ska få ränta på sitt sparande. Hans inkomst är därför en form av riskersättning, han skulle inte skjuta till kapitalet, om den inte fanns.
Demoniseringen av vinst i debatten har därför en grumlig bakgrund. Den används i alla fall för att skydda den byråkratiska eller politiska sektorn. En verksamhet kan organiseras på ett av två sätt – genom en marknad eller genom en byråkrati. Något tredje finns inte. Ett återkommande klagomål mot byråkratin är att den är långsam och att besluten ibland blir godtyckliga. Det är en kritik av betydelse.
För att skydda sig mot det långsamma eller godtyckliga finns naturligtvis metoder, den främsta av dem är ”kontakter”. Den som vill komma före i en kö som skapats av politiska beslut, har naturligtvis bättre möjlighet om han känner någon av cheferna för verksamheten. Det finns alltid regler om förtur i sådana rörelser och det finns sådana som har rätt att tillämpa dem. Politiker och ledande företrädare för fackföreningar – säkert också företagare och professorer – har i många fall erbjudits lägenheter i Stockholm via sådana förturer. Och ingen ska tro att detta begränsar sig till bostäder. Denna typ av korruption – på lägre eller högre nivå – finns överallt där politik eller byråkrati getts i uppdrag att sköta verksamheten.
Debatten innehåller nu ett slags blindhet inför eller naiv idealisering av vilka skevheter som stat och kommun för in. Kanske skulle de mer realistiska – Stefan Löfvén är väl ett namn som associationen leder till – besinna sig och medge att marknader i de flesta fall är överlägsna lösningar före byråkrati.
Bodås i november 2013
Kurt Wickman