Året 2008 är inget problem. Alla fick känna av försämringen. Många med råge, till och med. Det intressanta är i stället 2009. När jag tittar ut över olika företag och hur de förändrat värdet av medborgares sparande, blir jag förvånad. Påfallande många har fått värdet av sitt långsiktiga sparande sänkt, under ett rekordår på börsen! Framtida pensionärer har blivit fattigare under ett ovanligt bra aktieår. Det borde de inte blivit, eftersom man i traditionell förvaltning av det långsiktiga sparandet ligger med omkring hälften i aktier.
Till och med företag, som t ex Hagströmer och Qviberg bank, som erbjuder ett sparande som ska följa aktieindex, lyckas bara prestera omkring 10 procents uppgång under rekordåret 2009. Och de är inte ensamma.
Det är frågan om direkt usla resultat, men den frågan inställer sig: vart har pengarna tagit vägen? För det är klart att pengarna har varit placerade och har genererat inkomster till företagen. Säkert på en nivå som motsvarar de 47 procent som börsen gått upp. De har bara inte hamnat hos de sparare som har satt in dem.
Men vart har då pengarna tagit vägen? Redovisningen är väl inte imponerande, men det är svårt att värja sig för synpunkten att den bonuskultur som spridit sig till hela den finansiella sektorn, förklarar ganska mycket av spararnas förluster. I vissa banker har gigantiska summor betalats ut i bonusar, tidningsrapporter talar om miljarder. Hur ska vi nu förstå detta med bonusar?
Om vi bortser från att vissa företag konstruerar ständiga ersättningar till anställda delvis som bonus, dvs det är bara en annan form av lön, finns dock den större delen som ett slags prestationsbonus. Dvs, den som ökat företagets vinst på något ovanligt bra sätt, kompenseras med en extra ersättning vid jultid. Så långt kanske det inte finns så mycket att säga. Det är ett rationellt sätt att motivera anställda att göra ett jobb utöver det vanliga.
Men egentligen har bonussystemet i en modern marknadsekonomi andra rötter. Det uppkommer naturligt som en riskpremie för en företagare. Vid ett risktagande som ”går hem” kommer företaget att belönas med en större intäkt än vanligt, och företagaren kan ta ut en större inkomst. Omvänt, om risken var för stor, kommer företagaren att straffas med förluster. Och det kan leda mycket långt, kanske till konkurs i sämsta fall.
Riskpremien i det privata företaget kan därför knappast väcka någon stor diskussion. Den är en belöning för något som varje ekonomi behöver, små och stora företagare som driver någon marknad i en delvis ny riktning. Till bilden hör väl också att det allra mesta av risktagandet misslyckas. Fler nystartade företag går under än det fåtal som lyckas väl.
Men i den finansiella sektorn är det inte företagare, utan tjänstemän som skaffar sig de stora bonusarna. De tar inte alls den risk som en företagare gör, i själva verket ingen risk alls. En kritisk betraktare kan lätt tro, att det är den goda möjligheten att fritt omdisponera inkomster mellan olika fonder som gör det möjligt att länka av betydande summor till de anställda. Den välkända figuren återkommer, att den som sitter närmast köttgrytorna passar på att förse sig.
Egentligen kanske det inte ska förvåna, men det svider ändå hos dem som långsiktigt sparar, att finansmännen och kvinnorna ska utnyttja andras pengar för att berika sig. De får mer än gärna skaffa sig stora förmögenheter, men helst då med egna pengar.
Bodås i februari 2010
Kurt Wickman