Wilhelmina Wahlgren (1849-1926) sökte lyckan vintern 1874 i Gävle. Hon lyckades få jobb som piga på det nybyggda hotellet, Stadshuset som idag är kommunhus. Det här var en tid då hotellen i hamnstaden Gävle var ständigt fullbelagda och sent en kväll kom en man och sökte husrum och mat på hotellet där hon jobbade som piga. Källarmästaren nekade gästen eftersom hotellet var fullbelagt. Då steg Wilhelmina fram och erbjöd sitt eget rum högst uppe i huset åt gästen, själv erbjöd hon sig sova i korridoren. En belåten gäst serverades också smörgåsar av Wilhelmina precis som han bett om. Och kanske hade den unga damen redan då en särskild känsla för service och en intuition för vilka personer som det var bäst att behandla väl. En kunskap hon hade stor nytta av senare i livet. Nästa morgon tackade mannen för sig och uppmanade den unga Wilhelmina följande budskap: ”Om du någonsin behöver min hjälp tveka inte att ta kontakt med mig” Mannen var ingen mindre än den inflytelserika Trafikchefen vid Gefle-Dala Järnväg. Några månader senare sökte hon en utlyst tjänst som chef för den nyöppnade Järnvägsrestaurangen i Storvik. Hon fick jobbet! Trafikchefen kom ihåg den unga damens servicekänsla och belönade henne nu.

En hotellbyggare föds

Wilhelmina föddes på Gotland men flyttade redan i 13-årsåldern till Stockholm för att arbeta. Efter många års slit som barnjungfru, diskerska och piga började hennes framgångssaga alltså hösten 1875 i Storvik. Det här var en tid då järnväggsbyggare drog fram över vårt land och gästgiverierna och värdshusen ersattes i rask takt med järnvägsrestauranger och järnvägshotell. Kungen Oscar den II hade några månader före Wilhelminas ankomst till Storvik invigt den nyöppnade järnvägen dit. Wilhelmina gjorde snabbt förtjänster på att sälja öl i väntsalarna till enkelt folk. Det tog bara ett par år så var hon en av de personer som tjänade mest i hela Ovansjö socken, bara kyrkoherde Humble slog henne på den punkten. De nya tågresenärerna efterfrågade logi och efter bara något år sökte hon tillstånd att bygga ett Järnvägshotell och 1878 stod det klart. Det skulle sedan bli fler hotell under hennes vingar. 1884 köpte hon järnvägshotellet i Bollnäs och 1997 tog hon ledningen över Turisthotellen i Rättvik. Samtidigt skötte hon även marketenteri i Mohed utanför Söderhamn, där Hälsinge regemente låg.

Kungligheternas hotelldrottning

Det dröjde inte länge förrän Storviks Järnvägshotell blev känt som ett av de modernaste och komfortablaste i landet. Wilhelmina var före sin tid på många sätt. Hon införde värme och elektricitet på hotellen långt innan det var allmängods. Hon lät uppföra en telefonledning mellan sina hotell för att bättre kunna sköta affärerna och ge order åt sina anställda. Hon verkar inte ha litat på sina anställda men det fanns ett undantag, hon hette Ida Ståhl. Hon skötte hotellen då Wilhelmina var bortrest och de brukade telegrafera till varandra och Ida Ståhl fick Wilhelmina lugn med tre små ord ”idag som igår” då visste Wilhelmina att allt var i sin ordning.

Kungligheter och andra herrar och damer från samhällets översta skikt var viktiga och regelbundna gäster på hennes hotell. Där erbjöds nämligen både den bästa maten och den bästa servicen. Hon verkar ha varit mest angelägen om just hotellgäster från överklassen för där fanns pengarna och där fanns kontakterna. Hon annonserade sällan eller aldrig i lokalpressen efter gäster, utan föredrog tidningar som gavs ut i huvudstaden och som lästes av en mera inflytelserik samhällsklass. Hon annonserade också i resehandböcker som trycktes på både engelska och tyska för att locka den europeiska välbärgade turisten till hennes hotell.

Grönsakerna kom till Storvik

Redan som litet barn under sin uppväxt på Gotland inspirerades Wilhelmina av livet i främmande länder genom alla de fartyg som passerade Fårös kust där hon växte upp hos sin mormor efter faderns död. Ingen vet hur många resor hon genomförde ut till Europas städer men att det var många är säkert. Med tåg färdades hon till Milano, London, Paris, Berlin och överallt insöp hon kunskap och fick nya intryck. Hon inspirerades av de kulturer hon besökte och tog med sig nya idéer hem till Storvik, Rättvik och Bollnäs. Hon lärde sig att grönsaker var en viktig del av fransk och italiensk kökskonst och introducerade råa grönsaker och olivoljedressingar i rask takt i Ovansjö socken. Inte för att hon ville att gästerna skulle äta hälsosammare, nej hon såg att förtjänsten ökade rejält när det dyra köttet ersattes med grönsaker på tallriken, grönsaker som hon odlade billigt i sina egna växthus. Köttet var dock ett bekymmer för Wilhelmina för de lokala bönderna levererade så dåligt kött att de inte gick att servera gästerna ansåg hon. Endast släkten Petré i Gästrike-Hammarby kunde tillhandahålla kreatur av tillräckligt hög kvalité enligt henne. Och för att mitt i smällkalla vintern kunna tillhandahålla vackra blomfyllda vaser på restaurangborden fick hon odla både tulpaner och hyacinter i uppvärmda växthus.

The Grand lady

Wilhelminas nationella erkännande kom 1897 under Stockholmsutställningen då hon fick uppdraget att uppföra tillfälliga hotell av bästa komfort på Strandvägen i Stockholm. Det gjorde hon med sådan bravur att hon sedan blev ett självklart namn när chefsstolen på landets fashionablaste hotell, Grand hotel i Stockholm blev ledig 1902. Vem hade kunnat motstå ett sådant uppdrag? Inte Wilhelmina som raskt reste till huvudstaden och lämnade över hotellskötseln hemma i Gävleborg och Dalarna åt Arvid Blomqvist vars hustru Emilie f. Lyberg var Wilhelminas närmaste väninna. Wilhelmina och Emilie var vänner sedan barndomen på Gotland och när Emilie besökte väninnan i Storvik blev hon förälskad i Torsåkerssonen Arvid Blomqvist. Eftersom Emilie bott i Belgien talade hon flytande franska och det ledde till att det blev hon som följde med Wilhelmina på hennes utlandsresor och agerade som tolk. Men åren på Grand blev inte så lyckosamma som hon trott, och efter åtta år fick hon i praktiken sparken från Grand efter att ha förbyggt sig och gjort slut på pengarna.

Männen i hennes liv

Wilhelmina hade en särskild vurm för män i uniform och män med makt. Hon ägde också en förmåga att få deras stöd och att hennes kontakter med dåvarande kungen Oscar den II var betydelsefulla är säkert. På den tiden reste kungafamiljen ofta runt i landet på den nya Järnvägen och vad vore naturligare än ett uppehåll på en av de komfortablaste hotellen i landet, med den mest servila hotelldirektören av dem alla Wilhelmina Skogh. Det var kanske därför som hon också blev inbjuden till festligheter på slottet.

Den viktigaste mannen var dock ändå Pehr Samuel Skogh, vinhandlaren som hon gifte sig med när hon var nästan fyllda 40 år. Han var född i Jämtland men hade rötter i Hälsingland. Fadern var till yrket apotekare och hade förtroendeuppdrag som rådman, det som idag heter nämndeman. Pehr Skogh liksom Wilhelmina miste tidigt ena föräldern, i hans fall modern, Wilhelmina hade ju mist sin far i unga år, och kanske hade det något gemensamt här? När Pehr Skogh dog 1904 fick han en begravning likt en statsman, i hans sorgeprocession passerade ett 50-tal hästdragna vagnar och Stockholmstidningarna skrev om begravningen vilket visar parets betydelse i det offentliga Sverige.

Konstnären Carl Larssons varma tack

Wilhelmina var känd som en järnlady med hårda nypor med höga krav på sina anställda. Det finns många historier om den despotiske hotellchefen som till och med gillrade fällor åt de anställda för att prova deras lojalitet när hon var bortrest. Men hon skiljde sig knappast från sina manliga gelikar. Hotell- och restaurangbranschen var en fruktansvärd arbetsplats där serveringspersonal och andra närmast behandlades som livegna. På Grand hotell finns till exempel en balkong i den världsberömda vinterträdgården hon lät bygga, och sägnen säger att hon satt där och övervakade att de anställda uppförde sig enligt reglerna mot gästerna . Hon styrde hotellen med stenhård disciplin och med kungligheter som gäster var endast det bästa gott nog. Men det fanns också andra sidor hos denna kvinna. Konstnären Carl Larsson från Sundborn var 1908 inbjuden på middag på Grand. Efteråt skrev han dessa rader till hotelldrottningen:

"Ni är en härlig kvinna! Och därför angav ni också den glada och öppenhjärtiga ton vid denna ståtliga middag som ni bjöd oss igår. Och sådana rara och betydande människor ni samlat! Och ert humoristiska och varma tal!" Tack!
(Brevet i privat ägo.)

Så var hon också denna Wilhelmina Skogh!

Det svagare könets tribut

Men de sista åren blev inte värdig en hotelldrottning. Wilhelmina flyttade 1910 till stenborgen Foresta på Lidingö som hon låtit bygga som privatbostad under sin tid som chef på Grand. Men första världskriget och lågkonjunkturen ledde Wilhelmina in i stora ekonomiska svårigheter. Hon försökte få in pengar genom att öppna en restaurang på Foresta men till slut tvingades hon sälja sitt praktverk och fick på nåder återvända till sin forna arbetsgivare på Grand, där hon fick ett litet rum att bo i. Fredagen den 18 juli 1926 hittades Wilhelmina medvetslös på rummet, hennes liv gick inte att rädda. Hon hade med hjälp av sömnmedel förgiftat sig själv. I all avskildhet genomfördes begravningen och en av tidningarna skrev så här:

”Det är nog ett så märkligt kvinnoöde som härmed funnit sin avslutning, och hennes livsgärning är ett lysande bevis för att även det så kallade svagare könet kan vara i besittning av den kraft och förmåga som tarvas för att från en ringa ställning höja sig upp till en av livets toppunkter.”
(Ur Restauratören 1926)

Wilhelmina Skoghs livsberättelse är som en saga, men alla sagor har inte ett lyckligt slut i det mänskliga perspektivet. Ser vi på henne i ett historiskt perspektiv var hon en urkraft av sällan skådat slag som borde ha en given plats i vår historiebeskrivning.


Introduktionstext - Historik:

Vår gästrikehistoria – en kedja av diffusa länkar

Varför känner vi inte till den historia som format och formar våra liv och vår vardag? Varför är vi ovetande om källorna till vår samtid? För ungefär 150 år sedan började en fantastisk tid i Europa, Sverige och Gästrikland. Industrialiseringen som så småningom gav oss ett liv av bekvämlighet och välstånd. Men vad vore industrialiseringen utan alla dessa fantastiska entreprenörer som med mod och visioner gav sig hän åt sitt kall. Entreprenörer som med sin drivkraft satte avgörande prägel på det nya landet. Vi kan stolta räkna upp flera personer i Gästrikland som haft en avgörande betydelse för formandet av Sveriges moderna historia. Men länkarna bakåt i händelsekedjan är ofta otydliga och suddiga. Vi känner helt enkelt inte till ursprunget till det vi idag tar för givet. Men bakom varje framsteg finns en människas tanke och handling.

Konsul Göran Fredrik Göransson grundade Högbo Stål & Jernwerks AB, efter en desperat och till synes galen idé att köpa patent på en metod att göra stål: bessemermetoden. Denna galna idé gav oss en stålindustri vid Storsjön, som fick en avgörande betydelse när den nya moderna världen skulle byggas, inte bara i Gästrikland utan i hela Europa. Det revolutionerande stålet som lade grunden för vårt moderna samhällsbygge. Den här historien känner många av oss till. En mindre känd person är Wilhelmina Skogh f Wahlgren, trots att hon var nästan samtida med konsul Göransson. Och trots att hennes gärning också kan anses som banbrytande.

Wilhelmina Skogh var lika hängiven sina visioner som konsul Göransson. Men istället för järn och stål arbetade hon med tjänster och service. Länkarna bakåt i historien blir då inte lika uppenbara. Snarare vaga och diffusa. Av konsul Göranssons till synes galna idé finns idag en världsomfattande industri i Sandviken, Sandvik! Något vi alla kan se och ta på. Av Wilhelmina Skoghs hotell finns bara ett kvar, Hotel Foresta på Lidingö. Men det hon skapade följer oss alla i vår vardag. Utan att vi vet om det.