Om nu Riksbanken görs oberoende av det skälet, följer att den inte ska ha något annat mål. Hur det går med växelkurser, vad som händer i bostadsmarknaden eller vad vi kan förvänta oss av det ena eller andra konjunkturförloppet ligger bortom detta mål. De är sekundära för Riksbanken och man ska helt enkelt inte ha någon politik för växelkurser, bostäder eller arbetslöshet.
Och gudarna ska veta att det är viktigt för Riksbanken att snävt skydda penningvärdet. Den engelske ekonomen Keynes gjorde i sitt allra bästa arbete en historisk genomgång av alla penningsystem som människor uppfunnit. Den nedslående slutsatsen var att samtliga historiskt kända system hade gått under på grund av inflation.
Och det var politiker, med kontroll över riksbanker av litet olika slag, som i de flesta fall hade drivit penningsystemet till undergång. Med beslut om det ena favoritprojektet efter det andra hade de fått riksbankerna att trycka nya pengar efter behag. Det dröjde ibland inte länge förrän det fanns så mycket pengar i omlopp att värdet på dem sjönk till praktiskt taget ingenting. Ett nytt penningsystem fick konstrueras. Som efter en tid kom in i samma ekorrhjul.
En riksbank som inte tar order från politiker och till och med motverkar skadlig finanspolitik är en relativt sen politisk innovation. Den är en utlöpare av Chicago-skolan och Milton Friedman, men som jag pekade på ovan, skulle det inte ha varit svårt att få också Keynes att instämma.
Det förefaller nu som om den svenska riksbanken under Stefan Ingves befälsperiod inte är riktigt bekväm med det begränsade mandatet. Det är ganska vanligt att höra honom yttra sig om att den svenska bostadsmarknaden vimlar av ”bubblor”, som det på något sätt skulle vara Riksbankens uppgift att spåra upp och åtgärda. Det är det inte.
En illustration av innebörden får vi väl i dessa dagar. Det visar sig nu att siffrorna för januari 2011 ger vid handen att konsumentprisindex stigit straxt över två procent. Men vad som drivit upp dem är framför allt två saker: de högre räntorna och el-priserna. Rörliga el-priser på uppåt 1:50 per kWh är inget som kommer att bestå. Och den högre räntekostnaden ligger Riksbanken själv bakom.
Om man bortser från dessa (”den underliggande inflationen”, som statistiker ibland uttrycker sig) har inflationen i själva verket sjunkit, priserna ligger på minustal. Gott och väl, utrymmet för Riksbanken ligger då mot sänkta räntor. Men vad gör man? Stefan Ingves Riksbank höjer räntan, inte bara höjer, utan höjer kraftfullt och flera gånger. Dessutom höjer man det man kallar ”räntebanan”, dvs vilka räntor vi ska förvänta oss i framtiden.
Det är många som blir måltavla för detta underliga beteende från Riksbankens sida. Företag blir inte bara plundrade av el-bolagen, Riksbanken tycks också vilja ha en del av kakan. En annan stor förlorare är hushåll som äger småhus. De har särskilt svårt att anpassa sig till plötsliga och snabba ändringar i räntepolitiken. Men vad ligger bakom egendomligheten? Förmodligen det faktum att Riksbanken håller sig med en bostadspolitik.
Det finns väl några skäl som kan anas. Man är rädd för att Sverige ska komma in i en ”subprime”-kris. Men den byggde ytterst på att ”nära noll”-räntor erbjöds amerikanska hushåll med svag ekonomi – för att de skulle få möjlighet att äga sitt hem, president Clintons stora tanke. Det gick som det gick, när räntorna efterhand höjdes. Dessa hushåll hade inte i ägarmarknaden att göra, de skulle ha stannat kvar i hyresmarknaden. Och politiken kunde bocka av ytterligare ett favoritprojekt som feltänkt.
Men vem kan säga att subprime-hushåll har gått in i den svenska ägarmarknaden i stor skala? Jag väntar fortfarande på någon som övertygande kan visa det.
Det andra skälet till att Stefan Ingves riksbank lider av en ”housing horror” kan ha att göra med chefens egen bakgrund. Hans karriär går över hanteringen av kollapsen i bostadsmarknaden i början av 1990-talet. Den sköttes utmärkt och begreppet ”Securum” har kommit att förknippas med en omdömesgill behandling av ett problematiskt bostadsbestånd.
Kollapsen då hängde samman med ett gigantiskt system för subventioner till nybyggande, som avvecklades. Samtidigt som världen gick in i något som kallats ”desinflation” – en snabb övergång från mycket höga till mycket låga prisökningar. Allt samverkade till den största kris i bostadsmarknaden som Sverige upplevt.
Men var finns detta nu? Det finns inga stora konstlade stöttor för bostadsbyggandet och det finns inte heller några förväntningar om stora prisökningar. Det tycks som om ”Securum-spöket” mest är något subjektivt hos chefen. Så, från en undrande medborgare: varför denna aggressiva räntepolitik? Vet Riksbanken säkert att detta inte kommer att skada svenska företag och svenska hushåll? Och varför överträder man sina befogenheter och driver en bostadspolitik?

Bodås i slutet av februari 2011
Kurt Wickman