Det finns nu ett antal frågetecken kring de svenska storföretagens penningpolitiska klokskap. Förra gången man gjorde en stor och gemensam framstöt var då man investerade mellan 4 och 5 miljarder (!) kronor i ja-kampanjen vid EMU-omröstningen. Tanken var att det skulle förbättra för exportföretagen. Hade man fått sin vilja fram då, skulle man verkligen ha bekymmer i dag.
Det andra frågetecknet är varför man vill förändra Riksbankens mandat. När Riksbanken befriades från hänsyn till regeringens finanspolitik, var instruktionen tydlig. Man skulle ha ett helt övergripande inflationsmål – varje penningsystem som människor skapat har förstörts genom inflation. Det finns inte minst av detta skäl behov av en institution som vakar över penningsystemet som en hök.
Det tredje frågetecknet är att den svenska räntan redan är låg. 1,5 procent ger en negativ realränta, dvs den åstadkommer en hög efterfrågan på lån. Den ekonomiska historien innehåller många bilvrak, där realräntan varit negativ, vilket lett till alltför stora investeringar i fastigheter och högbelånade aktieportföljer. Den kreditexpansion som följt har via en rad bubblor störtat olika ekonomier i olika kriser.
En av de stora diskussionerna i dagens Sverige är att hushållen redan är högt belånade och att bostadspriserna är fallande. Sannolikt skulle sänkta räntor förvärra. En annan diskussion är att bankernas inlåningsräntor är låga – många löntagare håller konton där räntan ligger på noll eller obetydligt ovanför. Sänkta räntor skulle göra fler konton räntelösa. Och hushållens sparande skulle minska, allvarligt för alla balanser som stöttar en ekonomi.
Storföretagens kverulans riktar sig mot politiken. Man vill ha en stat som mer eller mindre går samman med just storföretagen. Det är en förfärande utveckling för alla andra. Vem vill i dag ha en korporativ stat? På 1980-talet talade näringslivets organisationer om ”det nödvändiga uppbrottet från korporativismen”. Nu reviderar man och vill tillbaka till tiden före.
Det vore mer klädsamt om man såg inåt. Under en lång period gick till exempel den japanska ekonomin från en historisk situation där man betalade 360 yen för en USA-dollar till dagens 80 yen per dollar. Under hela denna period har den japanska industrin exporterat varor i rekordartad omfattning. Man har helt enkelt klarat att hela tiden förbättra och rationalisera sin produktion. Detsamma gällde Tyskland med en mycket stark D-Mark – före eurons tid – och Schweiz med sin schweizerfranc.
Det är kanske förmätet att vänta sig att Riksbanken ska rymma det yttersta ekonomiska kunnandet. Men det är ändå rimligt att hoppas på att man inte ska gå långt bort från sitt mål att försvara kronan mot inflation. Det finns många särintressen som vill påverka räntepolitiken, inte minst storföretagen. Det finns all anledning att påminna dem om att de har egna medel för att anpassa sig till en starkare krona. Historiskt är kronan fortfarande svag – dagens omkring 8 kronor mot schweizerfrancen var en gång 1,25!
En annan aspekt av en bättre växelkurs är att den gynnar konsumtionen. Den som betalar med en starkare svensk krona får fler varor än förut för samma summa. Och detta är väl vad all ekonomi ytterst strävar till – att öka människors konsumtion.
Bodås i augusti 2012
Kurt Wickman