Alldeles särskilt har väl USA upplevt alla tre, sedan Obama valdes till president. Det skulle väl kunna vara något vi andra inte brydde oss särskilt mycket om, om det hade varit Peru, eller Övre Volta. Men nu är det USA, den ekonomi som mer än andra samordnar världsekonomin.
Under de senaste månaderna har det utgått ett påbud från USA:s regering om att det är felaktigt satta växelkurser som förhindrar en full återhämtning. Presidenten Sarkozy i Frankrike har hängt på. Kanske är det ett illa dolt försök att peka ut Kina som världsekonomins bov, kanske är det bara ytterligare ett belägg för hur kortsiktigt politiken fungerar.
Tanken är i alla fall att Kinas växelkurs är felsatt. Med sina stora överskott i handeln, ska enligt alla textböcker den kinesiska valutan stärkas mot alla andra. De kinesiska varorna blir dyrare för utlandet och en balans återställs efter ett tag. Men eftersom den kinesiska valutan är hårt knuten till USA-dollarn följer den med dollarn ned och vi får en ovanlig anpassning. Nu menar USA och Frankrike att Kina ska släppa knytningen och värdera upp sin yuan.
Det är klart, att det vore en fördel om den kinesiska regeringen släppte taget om valutan och lät den flyta, som till exempel den svenska kronan. Det är man nu inte beredd att göra. Det må så vara, ingen kan tvinga dem och problemet är inte det avgörande. Den kinesiska varuhandeln är en alldeles för liten del av världshandeln för att styra det totala flödet särskilt mycket.
Det har nu fått USA:s regering att härskna till. Man har börjat morra om att utlösa ett valutakrig, ett slags handelskrig, men i en litet annan skepnad. Tanken hos ett antal regeringar är nu att man ska ge sina riksbanker i uppdrag att flöda marknaden med den egna valutan. Ju mer dollarsedlar som finns där ute, desto mindre kommer de att vara värda.
Om man pressar ned dollarn med 10-12 procent mot andra valutor, så blir amerikanska varor lika mycket billigare. Maskineriet går i gång – vem vet, någon utlänning kanske till och med skulle få för sig att köpa en amerikansk bil i det läget.
Det råkar nu bara ha den lilla haken, att allt annat blir sämre. Generellt blir allt som amerikaner köper från utlandet dyrare och allt man säljer till utlandet får man mindre betalt för. Om man nu ska dra ut i ett krig, är det ingen bra strategi att först avväpna en del av den egna styrkan.
Man har, förmodligen utan att tänka på saken, tagit ett blad ur den förra svenska Palme-regeringens strategi. För att klara en stor utbyggnad av den offentliga sektorn, lät man den svenska valutan successivt försvagas. Exportindustrin var för viktig för att dödsskjuta. Den måste garanteras, även på kort sikt. Men det långa resultatet blev en relativ försämring för den svenske medborgaren. Vi sjönk från en topplats ned mot plats 15-20 i välståndsligan.
Här har vi således det korta och det långa perspektivet, där man får vissa korta fördelar, om man är beredd att lida längre fram. Varje rationell människa skulle avvisa den korta fröjden för att slippa den längre sjukdomen. Men politiken har sina egna regler, där det beslutet inte alltid är självklart. Inte underligt, att många får impulsen att säga ”du borde skämmas”, när de träffar en politiker.
Nerja i oktober 2010
Kurt Wickman