Vad man sällan eller aldrig talar om är att arbetsmarknaden gett nya förutsättningar för vanliga människor. Historiskt sett är den mest slående fördelen att den gjort det möjligt att överleva utan att äga mark. Dessförinnan var det omöjligt. Människor med arbetsförmåga som enda tillgång har getts möjlighet till fasta inkomster och en långsiktig uppbyggnad av förmögenheter.
Frånsidan är den risk som en löntagare löper av att bli arbetslös. Genom att inkomsten vilar på en arbetsförmåga som ibland inte längre efterfrågas, blir någon form av försäkring mot inkomstbortfall nödvändig.
För den enskilde löntagaren kommer försäkringen troligen att förhandlas fram genom överenskommelser med arbetsgivaren. En rimlig form är en lönebildning som också speglar risken för arbetslöshet. Så snart perspektivet på den egna verksamheten är långsiktigt, har arbetsgivaren skäl att acceptera en löneutveckling som ger stabilitet och omflyttningar i arbetsmarknaden. Det blir en garanti för att han efter t ex en nedgångsperiod kan fylla sina vakanser i den följande uppgången.
Det är relativt lätt att se hur denna typ av implicit försäkring har utvecklats. En primitiv försäkringsmarknad har svårt att hantera den. Det innebar historiskt att staten övertog ansvaret. Genom socialpolitik – ursprungligen all den socialpolitik som ligger utanför vården – kom en sådan försäkring att introduceras. Löntagare betalade in premierna genom att betala skatter, uppskattningsvis på 3-5 procent av bruttolönen.
Men så som politiskt styrda system ofta fungerar, upplöstes med tiden öronmärkningen av premierna. Tillgångar som förvaltas av politiker hittar alltid friare. Fler intressenter anmälde sitt intresse för fonderna. Innebörden blev att den grundläggande uppgiften för socialpolitiken breddades åt nya håll. Försäkringen mot arbetslöshet trängdes delvis ut och den fick efterhand repriseras som en ny särskild avgift.
Politiker har konstaterat att försäkringen väsentligen har trängts ut och den nuvarande regeringen har höjt avgifterna i försäkringen. Fackföreningarna har protesterat mot höjda avgifter i systemet och uppfattar väl att man egentligen betalar två gånger för en och samma tjänst.
Vad som sällan uppmärksammas i denna ofta låsta diskussion är att det tidiga villkoret för att staten skulle överta försäkringen inte längre gäller. Primitiva försäkringsmarknader har blivit sofistikerade. De företag som opererar i den svenska försäkringsmarknaden står under internationell konkurrens och för att kunna delta krävs att ett företag har god ekonomi.
Arbetslöshetsförsäkringen är därför färdig att privatiseras. Det ger den stora fördelen att hanteringen blir en långsiktigt stabil affärsverksamhet. Ansvaret för att upprätthålla försäkringen blir personligt och ansvar kan alltid utkrävas vid olika försummelser. Vi räddar denna avgörande institution från politikens opportunism, där olika tillfälliga opinioner kan komma att ställa anspråk på fonderna. Vi får också ett direkt företagsansvar för försäkringen, och kommer bort från det kollektiva eller politiska ansvaret, som sällan betyder någonting, då alla i en politiskt tillsatt grupp tycks kunna gömma sig bakom någon annan.
Det är inte märkvärdigare än att bilar och fastigheter försäkras privat. Men det finns en skillnad – det har ansetts svårt att försäkra mot arbetslöshet. Skälet är att det finns så många olika sätt att komma ur arbetslöshet, men som alla bygger på samtycke från den arbetslöse. En arbetslös som inte vill gå tillbaka till arbete kan alltid vägra att fortbilda sig, att gå ned i lön, att bete sig normalt i en intervju för ett nytt arbete osv. Det skulle göra att han/hon valde att leva på försäkringsfonder under resten av sin yrkesverksamma tid.
Men ett modernt försäkringsföretag har tillgång till nya tekniker för att övervaka en försäkringstagare. Redan den enkla tanken på en bortre gräns för utbetalning av ersättning eller en successiv nedtrappning förstärker den enskildes incitament för att så snart som möjligt komma tillbaka i arbete. Sådana regeljusteringar kan lätt kombineras med olika typer av övervakning så länge den enskilde lever på försäkringspengar.
En förutsättning för att klara övergången till privata försäkringar är naturligtvis att staten sänker inkomstskatten. Eftersom verksamhet samtidigt kan tas bort leder detta inte heller till några krav på offentliga besparingar. Den enskilde förvaltar i fortsättningen sina egna medel och kan välja den form av försäkring som passar honom bäst. En sådan lösning ger således upphov till en väsentlig ökning av effektiviteten i arbetsmarknaden.
Bodås 2010-03-15
Kurt Wickman